Nu när hela havet stormar måste vi ta småsmåsmå steg,
för vi vet ju gott och väl att ifall ett litet felsteg inträffar så kanske du inte klarar att ta dig upp sen.

När våra fasta punkter rycks bort och vi står där ännu en gång tomhänta, är det svårt att se stjärnorna som ska lysa upp vår väg.

Oförståeligt inser du att vi måste börja trampa igen.
Stannar vi upp vet du aldrig ifall vi kan börja gå igen. Ifall vi har tur kommer vi säkert över, vi kanske överlever denna dimma ännu en gång.